Grinda i Stockholms skärgård - ett barnvänligt paradis

Årets tältsemester med en lätt motvillig 10-åring firades i Stockholms skärgård. Efter lite undersökning av möjliga rutter och öar att besöka på internet så kom jag fram till... väldigt lite. Bara att det enklaste verkade vara att åka till Vaxholm och gå in på Waxholmsbolagets kontor för att fråga om hjälp. TIPS: De borde ha en klickbar karta i sin app och på sin hemsida där turerna kom upp, för som det ser ut nu så måste man veta var man vill åka innan man kan söka turer. Som turist vill man veta var det är möjligt att åka också.

På kontoret var de mycket hjälpsamma och tyckte att vi skulle åka till Grinda där de trodde att vi kunde fritälta. Sagt och gjort åkte vi med färjan klockan 18.10 med destination Grinda. Eter 50 minuter landade vi på ön (lägg till 1 timme om du åker båt från Stockholm) i vackert augustiväder.

Grinda är cirka 1x2 km stor och har ett hotell med restaurang, båthamn med krog, vandrarhem med stugor, gårdshandel och till och med en glasskiosk. Kort och gott: allt du behöver för en lyckad kortsemester. Att fricampa var det dock inte tal om - hela ön är ett naturreservat och camping är endast tillåten på någon av de två campingplatserna som båda ligger på norra sidan av ön, bara ett stenkast från den mindre trafikerade Norra bryggan. Bredvid campingplatserna finns gott om utedass och det är bra terapi för bakterierädda 10-åringar. Vatten hämtas i brunnen intill med gammaldags handpump.

Grinda har flera stränder, men den bredvid campingen hade ganska tråkig botten. Desto bättre var stranden strax norrut eller den mer befolkade stranden vid hamnen. Fast bäst var klippbadet på sydvästra spetsen, alldeles bredvid Grindas högst punkt. Ett miniäventyr är att gå/klättra på klipporna längs vattnet och lite högre upp hoppa runt på stenar och klippor. Perfekt motion för barn - även vuxna sådana - med spring i benen.

Bredvid hotellet ligger en bondgård med gårdsförsäljning och djur som betar i hagarna. Här samsas getter, får, höns och kossor med de lite mer skygga rådjuren om betet. De flesta hagarna kan man dessutom gå igenom och om djuren känner för det kanske få en puss. Det gäller dock att hålla ett öga på backen så att man inte trampar i någons toalett.

Andra kvällen åt vi middag på Grindas Wärdshus. I en fin sommarkväll fick vi de sista platserna på den populära uteverandan. Fin meny med en blandning av svenskt och amerikanskt med asiatiska inslag, tyvärr utan intressanta alternativ för barnen (pliktskyldiga köttbullar och pannkakor). Den numer populära brödpåsen kom också, tyvärr med vad som måste varit bake-off. Vår servitör var kunnig men inte särskilt trevlig - jag bad om att få min halstrade tonfisk rare och han svarade: "det är därför det står halstrad på menyn, kocken gör den inte på något annat sätt". Sist jag tittade efter (för två sekunder sedan) så betyder halstrad grillad på hög värme och har inget med stekgrad att göra...

Maten var ok: både min tonfisk och Nils gödkalvsrack var fint anrättade. Den lena avocadokrämen och mangobitarna var genialiska till tonfisken. Tyvärr var potatiskakan till köttet både undersaltad och torr. Servitören bemödade sig inte heller att fråga hur det smakade innan vi var klara, fast han gick förbi flera gånger. Som tur är så var köttbiten tillräckligt stor för att mätta sonen.

Efter middagen gick vi ner till sjökrogen och lyssnade på trubadurerna och njöt av kvällssolen över båtarna i gästhamnen. Skön och avslappnad stämning med blandad publik av äldre par, unga semesterfirare och barnfamiljer avslutade kvällen!

Grinda är väl värt ett besök och med boende och service för alla smaker är det ett litet paradis!

Google Maps länk till Grinda
http://www.waxholmsbolaget.se/ - Skärgårdstrafik
http://www.stromma.se/sv/Stockholm/Skargard/ - alternativ till Waxholmsbolaget
http://grindawardshus.se/ - Grindas hotell och restaurang
http://skargardsstiftelsen.se/ - mer information om Stockholms Skärgård

Axa Fjällmaraton 2013 - en hård naturupplevelse

Då var det dags! Uppstigning klockan 05:30 för att starta redan klockan sju för att slippa den värsta värmeböljan. 26 grader var utlovat och lite vind på fjället mot kvällen. Inte idealiskt väder för en fjällmaraton.

Havregrynsgröt till frukost och sportdryck, inga ägg eller jos i dag - det gäller att hålla magen i styr - lasta in rena kläder i andra bilen och åka mot starten i Edsåsdalen cirka 25 minuter från Åre. Men först ett "före foto" på balkongen!

Väl framme vid starten var det inte mycket att fundera över. Uppvärmning före vad arrangörerna beskriver som "Öppet Fjäll 43 km riktar sig till alla som vill testa på Sveriges tuffaste bergslopp" känns helt överflödigt. Så några foton till och minutiösa förberedelser med tejpning av bröstvårtor (Per är lite vårtöm) och kontroll av utrustning. Jag glömde visst att kontrollera att ryggsäcken hade alla spännen, men upptäckte det efter 100 meter då jag skulle spänna fast den. Sedan var det bara att börja springa. Än så länge var ju vädret helt okej - 15 grader och moln.

Undertecknad                     Jonas Hällsten

Per Jonsson                        Andreas Brandt

Jag sa hej då till mitt mindre vältränade sällskap och de första två kilometerna försvann under sulorna på 10 minuter innan det bar uppför mot första fjället. 10 minuter på nästa kilometer i gångtakt innan jag kom upp bland fjällbjörkarna och det gick att springa igen i underbart vacker fjällterräng. Uppe på första toppen efter 8 km hade jag en snittid på 7 minuter och passade på att ta lite foton. Tänkte på mina skärmflygarvänner som samtidigt seglade ner från Åreskutan som sågs på avstånd, och funderade lite på att det finns olika sätt att använda tiden!

Förutom ett brant parti som var mer klättring än löpning så gick det fort nerför mot första vätskekontrollen i Ottsjö vid 17 km. Jag tänkte i mitt stilla sinne att "det här var ju inte så farligt". Hade nu en snittid på 6 minuter och killen vid kontrollen tyckte att jag skulle ta i lite eftersom jag såg så fräsch ut. Men jag hade bestämt mig för en behaglig resa så långt som möjligt, och smicker biter inte på mig. Jag drack lite vatten och sportdryck och stoppade i mig ett par bananbitar, fyllde på kamelryggen med sportdryck, och så upp igen mot nästa fjäll. Förutom ett brantare parti precis i början så var det ganska flackt och fint fram till det började gå nerför igen. Det var dags för första egenbilden!

Nu gick banan in i skogsterräng och det var lite knöligt att springa utför, men kul och tiden flyger iväg för mig när jag måste fokusera hur jag ska ta mig runt nästa träd och rot helskinnad. Andreas uttryckte sig så här om samma sträcka: "hade jag velat orientera hade jag väl sprungit O-ringen istället". Efter 27 km kom jag till den andra vätskan och stoppade i mig en havre- och chokladkaka. Jag kom 15 minuter före starten i halvmaran som började här och de hejade glatt på en fortfarande pigg Jonas. Kakan var så god så jag vände och tog en till innan det bar av igen.

Det var under kommande 6 kilometer som jag förstod varför det var "Sveriges tuffaste bergslopp". Jag skulle ha tränat mer på att GÅ uppför! Det var bitvis mer som en trapp med jättesteg än en stig och att springa var inte att tänka på. 5 km på över 60 minuter och då gick jag ändå om ett par medtävlare - som i riktig sportsmannaanda hejade på. Jag orkade springa bitvis men de utvilade halvmaralöparna i täten började springa om mig då de tuffade på även i de brantare partierna uppe på fjället.

För trött för att ta ett foto kom jag på för sent att backen borde förevigas, men fortfarande i gångtakt fick jag fram kameran. Lite mindre intresserad av utsikten nu, mer fokuserad på att andas... men vackert är det. Som tur är så var blåsten det enda som stämde med väderprognosen, och jag tackade molnen som låg kvar och temperaturen pendlade mellan 22 och 15 grader beroende på höjden.

Tror ni vingruppen (www.vingruppen.se) vill sponsra mig nästa år? 

Till slut så var jag uppe vid vätskan vid 34 kilometer på vad jag trodde var högsta punkten. Trött i benen, utpumpad och med dyigt vatten i kamelryggen som jag fyllt på i en bäck (jag hade missbedömt hur mycket jag druckit) unnade jag mig ett par minuters vila med sportdryck och rent vatten. Passade på att fota en halvmaralöpare som låg ganska nära täten i, för väderleken, lite för lite kläder. 

Så bar det av nerför... eller inte. Det var fortfarande tre kilometer kvar tills det vände och benen var tunga som bly av promenaden uppför och en begynnande kramp i magen började göra det tuffare att springa. Dessutom friskade det i och även om det inte var uppför så gjorde motvinden tillräckligt motstånd. Men så äntligen, vid 38 kilometer tog det av utför och modet steg några grader, även om kroppen inte riktigt ville trippa på så lätt som jag önskade. Hela tiden ekade Jonas Hällstens ord i öronen: "de sista tre kilometerna är grusväg utför". Tror inte jag längtat till en grusväg så mycket någonsin tidigare.

Men till slut så kom den och passering 41 och 42 försvann näsan spårlöst - kan ha berott på att hjärnan saknade energi. Men sista kilometern kändes väldigt lång och jag undrade om de mätt rätt. När grusvägen en var slut så var det 500 meter kvar på elljusspåret med en uppförsbacke som kändes oändlig -150 meter är nära oändligheten ibland.

På trötta ben - med publikens glada hejarop och stöd i ryggen - stapplade jag i mål, lycklig över att pinan var slut och över en tid bara något över drömgränsen. Så skönt att tillåta sig att falla ihop och bara andas. Försökte böja på benen där jag låg men straffades direkt av kramp/sendrag som drog ihop benet så det var bara att sträcka ut igen. Tack Luci för att du hjälpte mig med praktiska saker efter målgång och tack för all den goda saften och kakorna som fanns vid målet. Och massagen av benen som behövdes. Och bubbelpoolen där jag spenderade nästa 2 timmar med ömsom avslappning, ömsom kramper.

Hur det gick för mina kamrater? Jonas Hällsten låg sjua länge men fick ont i knät vid 25 km. Han kämpade i mål på en hygglig tid i alla fall. Andreas kämpade på och tyckte nog att det var en okej tur strax under 8 timmar. Tror inte att jag hade klarat av att hålla på så länge och så pass otränad, så det var verkligen en kämpainsats. Per bröt efter 27 km då hans hälsena spökade och det var nog ett smart beslut med tanke på de kommande 5 kilometerna brant backe.

Målgång Jonas Hällsten och slappar med sonen i poolen

Andreas springer i mål och pustar ut efter avslutat lopp

SLUTORD

Fantastiskt fin tävling och bra arrangemang rakt igenom. Några röster efteråt antydde att det var mer skog än fjäll men personligen hade jag inget emot det och hade de bara studerat kartan lite noggrannare hade de sett det innan. Enda detaljen som jag tycker de missat är att en Fjällmara riktar sig till personer som är intresserade av motion och kost, och utifrån det perspektivet så var maten vid målgång inte den mest genomtänkta (ej heller fanns det glutenfria alternativ).

Jag funderar dock på att ställa upp nästa år, men kan också tänka mig att återkomma och vandra i de vackra fjällen med insprängda sjöar för att även kunna njuta mer av naturen. Fast nästa års stora mål blir nog Svalbard Maraton med isbjörnar...

http://fjallmaraton.se/
Om du skulle råka vara intresserad av resultatet:
http://fjallmaraton.se/resultat2013/resultat2013_oppet_fjall_herrar.pdf
En film från tävlingen
http://www.youtube.com/watch?v=1zOu9wh5sDs

Skärmflygning dag 5 - fortsättning del 2 - avslut

Så var veckan i Åre till ända. Efter sista fantastiska flyget var det dags att återvända till verkligheten och fjällmaran som ni kan läsa om i nästa inlägg. På väg till start under lördagsmorgonen såg jag mina nyfunna kamrater starta från Hummeln - fyra flyg i magisk luft hann de med - och sugen som jag var på att springa, lika roligt hade det varit att stå på toppen och se ner över Åre, ta sats och känna vinden runt om sig i en upplevelse av total frihet.

Så för att summera veckan med Skysport i Åre så är detta en av de bästa äventyrsveckorna i mitt liv. Trots tidiga morgnar och sena kvällar, tålamodsprövande väntan på bättre vindar och sömniga teorilektioner så är känslan som sitter kvar den av barnslig glädje av att ha upptäckt hur fantastiskt det är att sväva 300 meter över backen i 36 km/h.

Eftersom jag inte hann med mina 10 bergsflyg som krävs för min elevlicens så kan jag när som helst under kommande halvår åka tillbaks och kostnadsfritt göra de sista 7 flygen. Och jag längtar faktiskt tillbaks till fjällen och Åre med så det kommer nog inte att dröja. Under fredagslunchen så var vi också uppe och tittade på Åreskutan när proffsen startade i vindar där våra nybörjarskärmar inte ens tar sig framåt i, och det såg grymt häftigt ut.

Jag vill tacka Patrik, Roger och Lars för den fina veckan. Att styra upp kurser i vad som måste vara en av de mest väderberoende nybörjarsporterna kan inte vara det lättaste och trots lite strul med bilar, flytt och väder så rekommenderar jag varmt alla äventyrslystna att gå kursen! Det är inte farligt och det är inte dyrare än en vecka i Thailand!

Avslutningsvis vill jag tacka mina kamrater i gruppen för all positiv energi och glädje, och jag är säker på att de flesta av oss kommer träffas på bergets topp i framtiden!

Mot nya äventyr :)